Introduktion till skogsbruksplanen

En digital skogsbruksplan är ett användbart hjälpmedel för planering av ditt skogsbruk. Planen är ett planeringsunderlag för att sätta in rätt åtgärd vid rätt tidpunkt och därigenom höja avkastningen från skogen.

Planen innebär inte att man ägnar mindre intresse åt virkesproduktion - tvärtom. En skogsbruksplan sätter virkesproduktion i fokus, samtidigt som skyddsvärda marker beaktas. Syftet är alltså att hitta en balans mellan intensiv produktion och ansvarsfull naturhänsyn. Övergripande består en skogsbrukplan av plan där man delat in skogsfastigheten i avdelningar där man har föreslagit åtgärder för skogens skötsel. Det är dock alltid skogsägaren som fattar beslut om vilka åtgärder som ska genomföras.

Önskar du certifiera din skogsfastighet är skogsbruksplanen en bra grund.

I skogsbruksplanen delar man in skogsfastigheten i avgränsade s.k. avdelningar eller bestånd. Genom att dela in skogsfastigheten i avdelningar, kan man behandla varje avdelning på ett homogent och effektivt sätt. För att identifiera planens avdelningar ges dessa ett nummer från 1 upp till antalet avdelningar i skogsbruksplanen.

För varje avdelning beskriver man sedan skogen genom att ange bl.a:

- beståndets ålder,

- beståndets volym (m2sk per hektar),

- markens bördighet (ståndortsindex),

- önskvärt långsiktigt skötselmål (målklass),

- Arter av träd som huvudsakligen står i beståndet (trädslag),

- typ av produktiv skogsmark (huggningsklass),

- och åtgärder man planerar för den kommande 10-års perioden.

Dessa begrepp kommer att förklaras närmare i kommande avsnitt.

Med ståndortsindex (SI) menas den övre höjd ett bestånd uppnår vid en definierad referensålder. Teorin bakom indexet förtsätter en ideal höjdutveckling. Referensåldern är 100 års total ålder (H100) för de flesta trädslag, men 50 års brösthöjdsålder (H50) för björk och contortatall.

Ett H100 ståndortsindex för gran kan exempelvis vara G28. Detta betyder att granarna idealt sett efter 100 år har en övre höjd om 28 meter. Eftersom systemet med ståndortsindex bygger på teoretiska ideala bestånd, förutsätts man använda index för det dominerannde bonitetsvisande trädslaget, som i praktiken omfattar >50% av grundytan. Det ideala beståndet antas inte drabbas av skador och skötas optimalt.

Beroende på i vad mån det bestånd som skall mätas avviker från den ideala utvecklingen, finns tre olika hjälpmedel att fastställa ståndortsindex:

Höjdutvecklingskurvor: Vissa bestånd är i så gott skick att de befinner sig nära idealbeståndet. Då kan man bestämma övre höjd och ålder och sedan "passa in" detta i höjdutvecklingskurvorna.

Interceptmetoden: Denna används för unga bestånd och bygger på att man räknar årsskott (grenvarv).

Ståndortsegenskaper: På en stor del av Sveriges skogsmark svarar det befintliga virkesförrådet inte alls mot markens bördighet. Skogen kan vara olikåldrig, skadad eller huggen uppifrån. Här måste man samla in data om markvegetation, jordmån, klimat, hydrologi m.m., vilka sedan kan omsättas till ett användbart men mindre noggrannt ståndortsindex.